Flyktinglägret Umpiem Mai

I förra veckan fick jag äntligen chansen att besöka ett av de många flyktinglägrena i närheten av Mae Tsot. Som jag tidigare nämnt, är majoriteten av de människor som bor i den här staden från Burma. Med tanke på det jobb jag gör här, har det därför fallit sig naturligt att umgås med burmeser och inte thailändare som man skulle kunna tro.

En god vän till mig, som för övrigt är en fd politisk fånge (lovar att återkomma till honom och hans historia vid ett senare tillfälle!) frågade mig om jag inte ville passa på att följa med honom och lämna nödproviant till andra politiska fångar och deras familjer som bor i flyktinglägret. Med tanke på att tjejorna hade en gästföreläsare i ämnet demokrati på burmesiska, i två dagar, var det ett perfekt tillfälle att följa med honom och några andra vänner på en endags tur till flyktinglägret Umpiem Mai vid thaiburmesiska gränsen.

Umpiem ligger cirka en och en halvtimmes bilfärd från Mae Tsot och är det flyktingläger som ligger på högst höjd med sina 1100 meter. Resan dit var en intressant upplevelse och det var första gången sen jag kom till Thailand som jag lämnade Mae Tsot. Bilflaket som vi åkte på var fullproppat med madrasser, mat, och andra förnödenheter så jag, Anne från Danmark och Lucy från USA/Kina fick tränga ihop oss bland all packning för att få plats.

Lustigt nog väckte den här resan många minnen till liv för mig. För en kort stund kändes det som att vara tillbaka på landsbygden i Chiapas i Mexiko och på väg till ett av de samhällen som jag besökte som fredsobservatör, vid ett flertal tillfällen, förra året. Precis som i norra Chiapas färdades vi på en slingrig väg, men som tur är blir jag inte åksjuk utan mest lite dåsig och trött av själva bilfärden.

Några kilometer innan flyktinglägret var vi tvungna att stanna till vid en hållplats och invänta ett samtal från en av "arrangörerna" inne i lägret. Som ni kan förstå är det förbjudet att åka in hur som helst i flyktinglägrena och det enda sättet att göra det är om man har någon kontakt inne i lägret som kan få tillstånd av vakterna.

Vi passade på att ta oss en kopp kaffe och jag var överlycklig och exalterad bara av att få känna doften och ljudet av arabica bönorna från kaffekvarnen. (Som ni märker saknar jag fika stunderna därhemma och enkelt svart, starkt kaffe!) Kaffet hjälpte i alla fall mig att slappna av, men jag kunde tydligt se på min vän att han var nervös över att vi inte skulle få komma in i lägret eller ens ha möjligheten att köra fram till grinden för att lämna grejerna där. Tydligen är det svårare att ta sig in på en veckodag, då det är striktare kontroll då än under helgtid.

Efter en cirka 30 minuters väntetid kunde vi inte stå emot doften av den thailändska maten så vi beställde lite "paddy" (ris på burmesiska) strax innan arrangören ringde och gav oss klartecken att det var okey att åka in i lägret. Väl framme stod en grupp män och väntade på oss och vakten som var ansvarig för att släppa in oss trängde in sig i bilen även han. Till slut kom vi fram till en lokal som tillhörde en muslimsk ungdomsorganisation som tydligen gett arrangörerna tillåtelse att ställa in förnödenheterna i deras lokal.

Med hjälp av människor från lägret bar vi ut allting och ställde det i den lånade lokalen. Alla människorna i lokalen var så otroligt tacksamma över att vi var där, och en av personerna som vi pratade med, som hade suttit fängslad i samma fängelse i Burma som min vän, sa till oss vid ett flertal tillfällen att det inte bara handlar om att få resurser utan även att känna att det finns människor som vill besöka dem och som bryr sig om deras situation.

Även fast jag kan tänka mig att det är svårt att leva i ett flyktingläger, av många olika anledningar, har jag förstått att det också finns människor som trivs att bo i sitt läger och att inställningen till att bo i ett flyktingläger varierar mycket beroende på personernas bakgrund och utbildning, men även vilken del av Burma man kommer ifrån. En av de positiva aspekterna som en del personer berättat om är känslan av samhörighet, vilket jag på ett sätt kan känna igen från min korta tid på ett flyktingläger i Sundsvall som jag och min familj kom till i slutet av 80-talet när vi först kom till Sverige.

En stark iakttagelse från Umpiem Mai är hur organiserat det ändå verkar vara och exempelvis hur många olika religionstillhörigheter som finns på en och samma plats. Jag är minst sagt nyfiken på att besöka Umpiem Mai igen eller något annat läger under den tiden som jag är här i Thailand och jag hoppas då på ett längre besök med förhoppningsvis övernattning för att få en större inblick i hur livet i ett flyktingläger kan se ut.

------------------------------------------------------------------------------------------------
UMPIEM MAI
Umpiem Mai ligger precis som Mae Tsot i Tak provinsen i norra Thailand. Flyktinglägret är en sammansmältning av två tidigare flyktingläger som omplacerats och slagits ihop till ett större läger på grund av säkerhetsproblem för människorna som levde i de två tidigare lägrena. 1996-97 attackerades och brändes ett av lägrena ner till 80 procent, varav 4 människor dog till följd av detta. Beslutet att bygga upp ett nytt läger i Umpiem togs av thailändska myndigheter, och FN:s organ för flyktingfrågor (United Nations High Commissioner for Refugees, UNCHR) fick i uppdrag att göra en plan för hur det nya flyktinglägret skulle se ut. Evakueringen tog cirka 6 månader att slutföra.

Thailand Burma Border Consortium (TBBC)är en av de många NGO:s som arbetar i lägret och 2008 uppskattade dem att det bor cirka 15.000 registrerade personer i lägret. Hälften av människorna är kvinnor och hälften är män, och cirka 50 procent av den totala siffran är i åldrarna 18-59 år. Majoriteten av de människor som bor i Umpiem kommer från staten Karen i Burma vid gränsen till nordvästra Thailand.

Burmautskottets deltagande under Almedalsveckan på Gotland

Om du har tänkt besöka Gotland under Almedalsveckan så tycker jag verkligen att du ska passa på att gå på Burmautskottets seminarium om den nuvarande politiska situationen i Burma!

Seminarium: Burma 2011 - "Demokratin" med politiska fångar
Socialdemokratiska Studentförbundet, Broderskapsrörelsen, Olof Palmes Internationella Center och Svenska Burmakommittén bjuder i samarbete med Agenda PR in till en diskussion om konsekvenserna av militärjuntans ombyte från uniform till kostym. Vad innebär den senaste politiska utvecklingen i Burma för de över 2000 politiska fångarna?

Nyligen lovade den Burmesiska regimen att släppa en del av fångarna och sänka straffen. Föga förvånande sänktes straffen för de fångar med ett 65-årigt straff till 64 år. Trots att situationen i Burma inte verkar ha förbättras sedan det så kallade "valet" i november förra året så finns det dom som hävdar att så är fallet. Röster har höjts om att omvärlden bör lätta på de riktade ekonomiska sanktionerna mot landet. Vad skulle en sådan politik få för konsekvenser?

Panel: Min Min, f.d. politisk fånge och representant från Assistance Association for Political Prisoners - Burma (AAPP), Olle Thorell, riksdagsledamot (S), Karin Valtersson, Svenska Burma Kommittén.

Moderator: Frida Perjus, koordinator för S-studenters Burmautskott.

Tid: Torsdag, 7 juli · 10-12
Plats: Visby arbetareförening, Kinbergs plats 8

Anmäl dig på Facebook:

http://www.facebook.com/event.php?eid=235317183148699

En liten presentation av SYCB...

Burmautskottets samarbetsorganisation heter Students and Youth Congress of Burma (SYCB) och är en gräsrotsrörelse som bildades 1996. Som paraplyorganisation består SYCB av 16 mindre student- och ungdomsorganisationer från olika etniska grupper, varav några av dessa är mer politiska än andra. Syftet med SYCB:s arbete är därmed att öka förståelsen mellan unga människor från olika etniska grupper och främja samarbetet mellan medlemsorganisationerna.

SYCB har sitt huvudkontor i Mae Tsot, där jag befinner mig just nu, och här finns även några av de 16 moderorganisationerna. Genom att öka ungdomars kunskap om den politiska situationen i Burma och erbjuda sina medlemmar kapacitetsbildning i bland annat demokrati, mänskliga rättigheter och mobilisering vill SYCB vara en del av oppositionen och bidra till en politisk, social och ekonomisk återuppbyggnad av Burma.

Förutom att sprida ett nyhetsbrev, både i Burma och utanför landet, med information från de olika medlemsorganisationerna har SYCB två olika utbildningsprojekt. Det första heter HIV/AIDS Education Programme och syftar till att informera och utbilda SYCB:s medllemmar i prevention och stöd till människor som redan har HIV/AIDS.

Det andra utbildningsprojektet kallas numera för Leadership and Management Program (LMP) och är en ny version av det tidigare programmet kallat, Women Internship Program (WIP). Med utgångspunkt från ett genusperspektiv vill SYCB erbjuda sina medlemsorganisationer möjligheten att delta i ett projekt som endast är riktat till kvinnor. LMP som jag ingår i föddes till följd av en utvärdering som gjordes av det ursprungliga projektet WIP. Syftet med LMP är inte endast att utbilda unga kvinnor i bland annat engelska, demokrati och mänskliga rättigheter utan även att utbilda unga kvinnor i ledarskap. Som ett resultat vill SYCB öka unga kvinnors handlingsutrymme i sina egna moderorganisationer, och på så sätt också öka antalet unga kvinnor i ledande positioner.

I Thailand men ändå inte

I Mae Tsot och på andra ställen längs med den thaiburmesiska gränsen bor det burmeser som tvingats fly från sina hem bland annat på grund av det förtryck och förföljelse som de utsatts för, som ett resultat av militärregimens hårda hand i Burma. Majoriteten av de som bor i Mae Tsot är migrantarbetare av olika slag. Jag har ännu inte förstått vilka komponenter som format relationen mellan Thailändarna och Burmeserna, men det faktum att Burmeserna tvingas leva illegalt här i Thailand och gå under jorden för att undvika att bli utslängda av thailändska myndigheter säger en del om deras situation som flyktingar.

Mae Tsot är en speciell stad på så sätt. Staden ligger vid thaiburmesiska gränsen och kan ses som bältet för de hundratusentals Burmesiska flyktingar som kommer till Thailand. Trots att många flyktingar hamnar på de olika flyktinglägrena runt om i norra delen av landet, finns här också en stark organisering av olika Burmesiska organisationer (skolor, fackföreningar, kulturcenter etc), i opposition till de styrande i Burma. Oftast arbetar organisationerna i samarbete med internationella NGO's eller med stöd från enskilda personer som kommer hit till Mae Tsot med ett intresse för Burmesernas situation. Det som alla organisationerna har gemensamt är viljan att stärka det Burmesiska civila samhället och fortsätta kämpa för en förändring och ett demokratiskt Burma.

Veckan som snart gått och Aung San Suu Kyi's födelsedag!

Veckan som gått har för mig varit väldigt intensiv men också intressant på många olika sätt. Det har varit inspirerande att få höra om tjejernas bakgrund och deras personliga skäl till varför dem är här på "Leader and Management Program" (LMP). Under veckan har dem sakta men säkert börjat vänja sig vid mig och förändringen från engelska uppfräschningen till kärnan i programmet och de mer tematiska ämnena. I veckan har fokus varit grundläggande information om folkrätt, förändringsarbete och makstrukturer. Vi har gått igenom de mer tekniska delarna av MR-systemet, men vi har även problematiserat och diskuterat de mjukare delarna av MR med utgångspunkt från en etisk och moralisk aspekt. Innan jag kom hade de en gästföreläsare som pratade generellt om MR på burmesiska. Även fast de har gjort stora framsteg med engelskan sen de började för cirka tre månader sen, så är min upplevelse att en del kämpade i början av veckan med att hänga med. I och med nivåbytet och det faktum att vi har pratat om komplicerade ämnen som MR så har jag pratat en del om hur viktigt det är att var och en jobbar med sin egen motivation under tiden som vi kommer att vara här på SYCB. I den här fasen av programmet är det nödvändigt att börja bekanta sig med svårare begrepp och ord och trappa upp nivån en aning för deltagarna.

I samarbete med Therese "mjukstartade" vi i måndags med lite lära-känna övningar och presentationer av oss alla. Jag berättade en del om min familj och bakgrund men även om mitt arbete i Chiapas under förra året och lite om vad jag pluggat tidigare. Flera av dem uttryckte att LMP var en bra möjlighet för dem att någon gång i framtiden kunna dela med sig av det dem lärt sig till sina familjer och lokalsamhällen. Redan i tisdags gav mig Therese i uppdrag att ha mitt allra första pass med gruppen (pirrigt!). Så jag gjorde en enkel powerpoint med fokus på skillnaden mellan en deklaration och en konvention och exempel på olika grupper av rättigheter som sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter och den andra gruppen, medborgerliga och politiska rättigheter. Efter mitt pass fick jag feed-back av Therese och jag insåg verkligen hur viktigt det är att koppla teoretiska begrepp till praktiska exempel och helst exempel som ligger deltagarna nära. Att pausa ibland och repetera eller sammanfatta det jag redan har sagt har jag övat på en hel del under veckan.

I onsdags var det dags att köra igång på riktigt som lärare! Med andra ord har jag sen i onsdags haft tre lektioner om dagen från ca 9-15 inklusive raster. Jag har blivit medveten om hur jäkla viktigt det är att planera väl, med tanke på att allting alltid tar längre tid än man tror. En av mina svårigheter har väl varit just det, att lämna mycket utrymme för diskussion och återkoppling istället för att vara för ambitiös och stoppa in alldeles för många moment kring ett ämne... det dumma är ju att man gärna vill hinna med allt som man planerat att ta upp. Hur som helst, så tyckte jag att onsdagen gick bra, jag började med att presentera konventionen om kvinnors rättigheter och vi jobbade interaktivt med en workshop baserad på ett material från UNIFEM (United Nations Development Fund for Women) och där vi använde oss av olika värderingsövningar som underlag för diskussion. Vi gjorde bland annat termometern, med en kall ände och en varm, för att de skulle börja reflektera kring sina egna värderingar och utifrån sina efarenheter ta ställning och argumentera för sina åsikter. Det är en grymt bra övning för att lära sig att lyssna på andras åsikter men även bli lyssnad på. I torsdags fortsatte vi att prata om FN-systemet och dess funktioner och NGO:s roll. Jag tror det var då som min osäkerhet försvann ut i luften och jag var mycket mer avslappnad i klassen än tidigare dagar, så himla skönt!



Igår, fredag, avslutade vi veckan med konventionen om barnets rättigheter och maktstrukturer. Jättejintressant! Vi gjorde en lyckad övning utifrån två texter i boken om Pippi Långstrump (på engelska) som jag köpte med mig i present till kontoret. De fick först dela in sig i grupper om två och tre och sen fick dem läsa sin text och diskutera hur makstrukturer är närvarande i boken och hur principerna i konventionen om barnets rättigheter kan appliceras på Pippis livssituation när det gäller "barnets bästa", icke-diskrimineringsprincipen, "barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling" och "barnets rätt till sina egna åsikter". I början hade dem svårt att förstå hur dem skulle analysera texterna och var mer fokuserade på att förstå allting, men när jag gick runt och pratade med varje grupp så kom dem igång ordentligt. I diskussionen i stora gruppen verkade flera imponerade av Pippis styrka och då menar jag inte Pippis fysiska styrka. När vi pratade om makstrukturer tyckte dem att Pippis sätt att vara mot vuxna var ett omedvetet sätt att ifrågasätta makstrukturer i hennes vardag. Jag blev riktigt, riktigt glad i slutet av dagen när en av tjejerna kom fram till mig med ett leende och sa nåt i stil med: "idag har jag fattat det". Hon tyckte också att jag hade vart mycket tydligare och pratat lugnare än under tidigare lektioner, vilket hade underlättat hennes förståelse.

Det som har slagit mig under veckan när jag umgåtts med tjejerna i gruppen är hur mycket olika slags erfarenheter de sitter på med tanke på deras olika bakgrund och det faktum att de alla kommer från olika delar av Burma. Jag har påpekat hur viktigt det är att vi verkligen tar vara på den här möjligheten att få bo och leva tillsammans, men också att de utbyter erfarenheter för att få en mer nyanserad bild av situationen i sitt eget land. En insikt för mig är att det ska bli spännande att se hur mycket vi kommer att utvecklas tillsammans under de här kommande sex månaderna. Jag inser att trots att jag börja förstå mer och mer om situationen i Burma så är det ett oerhört komplext land. Flera av de volontärer som jag träffat i veckan har påpekat att ju mer man vet om Burma desto mer komplicerat blir det att förstå, vilket jag också tror att jag kommer att känna när jag åker härifrån.

För övrigt har jag under helgen passat på att komma bort lite från huset. I helgen har jag bland annat träffat en man som lever och jobbar i exil här i Mae Tsot och som är en före detta politisk fånge (satt fängslad i 18 år). Han var en av dem som var med och organiserade massdemonstrationen 1988 i före detta huvudstaden Rangoon då cirka 3000 studenter mördades av militärjuntan. Idag finns det över 2000 politiska fångar i Burma. 1990 iscensatte militärjuntan de första demokratiska paralmentsvalet som vanns av Aung San Suu Kyi, representant för det ledande oppositionspartiet National League for Democracy (NLD). Militärjuntan respekterade inte valutgången trots att NLD fick mer än 80 procent av rösterna. Aung San Suu Kyi sattes istället i husarrest och släpptes nu senast i november 2010 i samband med det senaste valet i Burma. Aung San Suu Kyie är dotter till Aung San som var en av de ledande frihetskämparna mot den brittiska kolonialmakten och som mördades av paramilitära styrkor 1947. Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991.



Idag fyller Aung San Suu Kyi år och här på SYCB har vi bestämt att fira henne och Therese med en avskedsmiddag och lite öl. Underbart. Imorgon är det redan måndag igen, och en ny spännande vecka börjar!




Vi hörs snart igen!

Nyanländ, "jetlagged" och förväntansfull

Efter en ganska stressig och knapp förberedelseperiod hemma i Sverige först med "försvunnet" pass på Thailändska ambassaden och visumansökan OCH det faktum att jag nästan missade flyget från Zürich till Bangkok, är jag äntligen här - i Mae Tsot. En stad i norra Thailand som ligger cirka 7 km från gränsen till Burma eller Myanmar som är det officiella namnet.

Igår landade jag i storstaden Bangkok, som faktiskt påminde mig en del om att komma till Mexiko City. Många likheter. En av skillnaderna var att jag kände mig förvånansvärt trygg hela tiden, bland annat när jag tog en taxi till den stora busstationen "Moshit" en halvtimmes färd från flygplatsen. Väl där strosade jag runt lite för att känna in vibbarna från staden och människorna. I väntan på den lyxiga nattbussen passade jag på att skaffa mig ett simkort till mobilen med ett thailändskt nummer. Thailändarna är precis som jag hade hört grymt hjälpsamma, och det var häftigt att iaktta alla buddhistiska munkarna som gick förbi mig hela tiden. Även fast de ser väldigt koncentrerade ut, så var det faktiskt en som gav mig en blinkning. Hahaa! Det jag gillade med Bangkok var allt liv och rörelse och precis som i Mexiko blev jag glad av alla galna färger på exempelvis hus och taxibilar. Allra roligast var nog när (i princip) alla thailändarna helt plötsligt reste på sig i väntesalen, där jag satt, för att göra honnör till Kungen. Efter en skön natts sömn på den galet dekorativa bussen (allt var i babyrosa och lila) kom jag alltså fram till Mae Tsots busstation runt 05.30 på morgonen och åkte sedan vidare i en "tuc-tuc" i ca 10 min till mitt nya hem - SYCB:s kontor.




Även fast jag sovit en större del av dagen har jag redan hunnit bekanta mig med några av deltagarna och även med några av de som jobbar på kontoret. Dock är det bara kvinnor som bor och som får sova över här i huset. Här kommer jag alltså att bo dem närmaste sex månaderna. Galet!! Även fast jag kände att det var lite tidigt att åka från Sverige, igen, känns det jättebra att vara här. Förutom att det är ett väldigt spännande praktikprojekt har jag ju faktiskt aldrig rest till Asien tidigare.





Trots enkelheten i huset finns här allt jag behöver för att trivas. Jag delar för tillfället rum med en av deltagarna och Therese som snart ska avsluta sin volontärperiod och som ska introducera mig i arbetet. Just nu är jag mest förväntansfull och sugen på att bekanta mig mer med deltagarna och staden. Efter en god lunch som två av deltagarna ansvarade för, enligt en ordningslista, gick jag ut på en på en liten promenad (finns inga trottoarer så man får passa sig för trafiken), men jag kommer så småningom att vilja upptäcka staden med omnejd, på cykel.

Det var allt för nu, och jag hoppas verkligen att du vill följa mig på min resa, här på bloggen.

Massa kramar!