I förra veckan fick jag äntligen chansen att besöka ett av de många flyktinglägrena i närheten av Mae Tsot. Som jag tidigare nämnt, är majoriteten av de människor som bor i den här staden från Burma. Med tanke på det jobb jag gör här, har det därför fallit sig naturligt att umgås med burmeser och inte thailändare som man skulle kunna tro.
En god vän till mig, som för övrigt är en fd politisk fånge (lovar att återkomma till honom och hans historia vid ett senare tillfälle!) frågade mig om jag inte ville passa på att följa med honom och lämna nödproviant till andra politiska fångar och deras familjer som bor i flyktinglägret. Med tanke på att tjejorna hade en gästföreläsare i ämnet demokrati på burmesiska, i två dagar, var det ett perfekt tillfälle att följa med honom och några andra vänner på en endags tur till flyktinglägret Umpiem Mai vid thaiburmesiska gränsen.
Umpiem ligger cirka en och en halvtimmes bilfärd från Mae Tsot och är det flyktingläger som ligger på högst höjd med sina 1100 meter. Resan dit var en intressant upplevelse och det var första gången sen jag kom till Thailand som jag lämnade Mae Tsot. Bilflaket som vi åkte på var fullproppat med madrasser, mat, och andra förnödenheter så jag, Anne från Danmark och Lucy från USA/Kina fick tränga ihop oss bland all packning för att få plats.
Lustigt nog väckte den här resan många minnen till liv för mig. För en kort stund kändes det som att vara tillbaka på landsbygden i Chiapas i Mexiko och på väg till ett av de samhällen som jag besökte som fredsobservatör, vid ett flertal tillfällen, förra året. Precis som i norra Chiapas färdades vi på en slingrig väg, men som tur är blir jag inte åksjuk utan mest lite dåsig och trött av själva bilfärden.
Några kilometer innan flyktinglägret var vi tvungna att stanna till vid en hållplats och invänta ett samtal från en av "arrangörerna" inne i lägret. Som ni kan förstå är det förbjudet att åka in hur som helst i flyktinglägrena och det enda sättet att göra det är om man har någon kontakt inne i lägret som kan få tillstånd av vakterna.
Vi passade på att ta oss en kopp kaffe och jag var överlycklig och exalterad bara av att få känna doften och ljudet av arabica bönorna från kaffekvarnen. (Som ni märker saknar jag fika stunderna därhemma och enkelt svart, starkt kaffe!) Kaffet hjälpte i alla fall mig att slappna av, men jag kunde tydligt se på min vän att han var nervös över att vi inte skulle få komma in i lägret eller ens ha möjligheten att köra fram till grinden för att lämna grejerna där. Tydligen är det svårare att ta sig in på en veckodag, då det är striktare kontroll då än under helgtid.
Efter en cirka 30 minuters väntetid kunde vi inte stå emot doften av den thailändska maten så vi beställde lite "paddy" (ris på burmesiska) strax innan arrangören ringde och gav oss klartecken att det var okey att åka in i lägret. Väl framme stod en grupp män och väntade på oss och vakten som var ansvarig för att släppa in oss trängde in sig i bilen även han. Till slut kom vi fram till en lokal som tillhörde en muslimsk ungdomsorganisation som tydligen gett arrangörerna tillåtelse att ställa in förnödenheterna i deras lokal.
Med hjälp av människor från lägret bar vi ut allting och ställde det i den lånade lokalen. Alla människorna i lokalen var så otroligt tacksamma över att vi var där, och en av personerna som vi pratade med, som hade suttit fängslad i samma fängelse i Burma som min vän, sa till oss vid ett flertal tillfällen att det inte bara handlar om att få resurser utan även att känna att det finns människor som vill besöka dem och som bryr sig om deras situation.
Även fast jag kan tänka mig att det är svårt att leva i ett flyktingläger, av många olika anledningar, har jag förstått att det också finns människor som trivs att bo i sitt läger och att inställningen till att bo i ett flyktingläger varierar mycket beroende på personernas bakgrund och utbildning, men även vilken del av Burma man kommer ifrån. En av de positiva aspekterna som en del personer berättat om är känslan av samhörighet, vilket jag på ett sätt kan känna igen från min korta tid på ett flyktingläger i Sundsvall som jag och min familj kom till i slutet av 80-talet när vi först kom till Sverige.
En stark iakttagelse från Umpiem Mai är hur organiserat det ändå verkar vara och exempelvis hur många olika religionstillhörigheter som finns på en och samma plats. Jag är minst sagt nyfiken på att besöka Umpiem Mai igen eller något annat läger under den tiden som jag är här i Thailand och jag hoppas då på ett längre besök med förhoppningsvis övernattning för att få en större inblick i hur livet i ett flyktingläger kan se ut.
------------------------------------------------------------------------------------------------
UMPIEM MAI
Umpiem Mai ligger precis som Mae Tsot i Tak provinsen i norra Thailand. Flyktinglägret är en sammansmältning av två tidigare flyktingläger som omplacerats och slagits ihop till ett större läger på grund av säkerhetsproblem för människorna som levde i de två tidigare lägrena. 1996-97 attackerades och brändes ett av lägrena ner till 80 procent, varav 4 människor dog till följd av detta. Beslutet att bygga upp ett nytt läger i Umpiem togs av thailändska myndigheter, och FN:s organ för flyktingfrågor (United Nations High Commissioner for Refugees, UNCHR) fick i uppdrag att göra en plan för hur det nya flyktinglägret skulle se ut. Evakueringen tog cirka 6 månader att slutföra.
Thailand Burma Border Consortium (TBBC)är en av de många NGO:s som arbetar i lägret och 2008 uppskattade dem att det bor cirka 15.000 registrerade personer i lägret. Hälften av människorna är kvinnor och hälften är män, och cirka 50 procent av den totala siffran är i åldrarna 18-59 år. Majoriteten av de människor som bor i Umpiem kommer från staten Karen i Burma vid gränsen till nordvästra Thailand.
