Veckan som snart gått och Aung San Suu Kyi's födelsedag!

Veckan som gått har för mig varit väldigt intensiv men också intressant på många olika sätt. Det har varit inspirerande att få höra om tjejernas bakgrund och deras personliga skäl till varför dem är här på "Leader and Management Program" (LMP). Under veckan har dem sakta men säkert börjat vänja sig vid mig och förändringen från engelska uppfräschningen till kärnan i programmet och de mer tematiska ämnena. I veckan har fokus varit grundläggande information om folkrätt, förändringsarbete och makstrukturer. Vi har gått igenom de mer tekniska delarna av MR-systemet, men vi har även problematiserat och diskuterat de mjukare delarna av MR med utgångspunkt från en etisk och moralisk aspekt. Innan jag kom hade de en gästföreläsare som pratade generellt om MR på burmesiska. Även fast de har gjort stora framsteg med engelskan sen de började för cirka tre månader sen, så är min upplevelse att en del kämpade i början av veckan med att hänga med. I och med nivåbytet och det faktum att vi har pratat om komplicerade ämnen som MR så har jag pratat en del om hur viktigt det är att var och en jobbar med sin egen motivation under tiden som vi kommer att vara här på SYCB. I den här fasen av programmet är det nödvändigt att börja bekanta sig med svårare begrepp och ord och trappa upp nivån en aning för deltagarna.

I samarbete med Therese "mjukstartade" vi i måndags med lite lära-känna övningar och presentationer av oss alla. Jag berättade en del om min familj och bakgrund men även om mitt arbete i Chiapas under förra året och lite om vad jag pluggat tidigare. Flera av dem uttryckte att LMP var en bra möjlighet för dem att någon gång i framtiden kunna dela med sig av det dem lärt sig till sina familjer och lokalsamhällen. Redan i tisdags gav mig Therese i uppdrag att ha mitt allra första pass med gruppen (pirrigt!). Så jag gjorde en enkel powerpoint med fokus på skillnaden mellan en deklaration och en konvention och exempel på olika grupper av rättigheter som sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter och den andra gruppen, medborgerliga och politiska rättigheter. Efter mitt pass fick jag feed-back av Therese och jag insåg verkligen hur viktigt det är att koppla teoretiska begrepp till praktiska exempel och helst exempel som ligger deltagarna nära. Att pausa ibland och repetera eller sammanfatta det jag redan har sagt har jag övat på en hel del under veckan.

I onsdags var det dags att köra igång på riktigt som lärare! Med andra ord har jag sen i onsdags haft tre lektioner om dagen från ca 9-15 inklusive raster. Jag har blivit medveten om hur jäkla viktigt det är att planera väl, med tanke på att allting alltid tar längre tid än man tror. En av mina svårigheter har väl varit just det, att lämna mycket utrymme för diskussion och återkoppling istället för att vara för ambitiös och stoppa in alldeles för många moment kring ett ämne... det dumma är ju att man gärna vill hinna med allt som man planerat att ta upp. Hur som helst, så tyckte jag att onsdagen gick bra, jag började med att presentera konventionen om kvinnors rättigheter och vi jobbade interaktivt med en workshop baserad på ett material från UNIFEM (United Nations Development Fund for Women) och där vi använde oss av olika värderingsövningar som underlag för diskussion. Vi gjorde bland annat termometern, med en kall ände och en varm, för att de skulle börja reflektera kring sina egna värderingar och utifrån sina efarenheter ta ställning och argumentera för sina åsikter. Det är en grymt bra övning för att lära sig att lyssna på andras åsikter men även bli lyssnad på. I torsdags fortsatte vi att prata om FN-systemet och dess funktioner och NGO:s roll. Jag tror det var då som min osäkerhet försvann ut i luften och jag var mycket mer avslappnad i klassen än tidigare dagar, så himla skönt!



Igår, fredag, avslutade vi veckan med konventionen om barnets rättigheter och maktstrukturer. Jättejintressant! Vi gjorde en lyckad övning utifrån två texter i boken om Pippi Långstrump (på engelska) som jag köpte med mig i present till kontoret. De fick först dela in sig i grupper om två och tre och sen fick dem läsa sin text och diskutera hur makstrukturer är närvarande i boken och hur principerna i konventionen om barnets rättigheter kan appliceras på Pippis livssituation när det gäller "barnets bästa", icke-diskrimineringsprincipen, "barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling" och "barnets rätt till sina egna åsikter". I början hade dem svårt att förstå hur dem skulle analysera texterna och var mer fokuserade på att förstå allting, men när jag gick runt och pratade med varje grupp så kom dem igång ordentligt. I diskussionen i stora gruppen verkade flera imponerade av Pippis styrka och då menar jag inte Pippis fysiska styrka. När vi pratade om makstrukturer tyckte dem att Pippis sätt att vara mot vuxna var ett omedvetet sätt att ifrågasätta makstrukturer i hennes vardag. Jag blev riktigt, riktigt glad i slutet av dagen när en av tjejerna kom fram till mig med ett leende och sa nåt i stil med: "idag har jag fattat det". Hon tyckte också att jag hade vart mycket tydligare och pratat lugnare än under tidigare lektioner, vilket hade underlättat hennes förståelse.

Det som har slagit mig under veckan när jag umgåtts med tjejerna i gruppen är hur mycket olika slags erfarenheter de sitter på med tanke på deras olika bakgrund och det faktum att de alla kommer från olika delar av Burma. Jag har påpekat hur viktigt det är att vi verkligen tar vara på den här möjligheten att få bo och leva tillsammans, men också att de utbyter erfarenheter för att få en mer nyanserad bild av situationen i sitt eget land. En insikt för mig är att det ska bli spännande att se hur mycket vi kommer att utvecklas tillsammans under de här kommande sex månaderna. Jag inser att trots att jag börja förstå mer och mer om situationen i Burma så är det ett oerhört komplext land. Flera av de volontärer som jag träffat i veckan har påpekat att ju mer man vet om Burma desto mer komplicerat blir det att förstå, vilket jag också tror att jag kommer att känna när jag åker härifrån.

För övrigt har jag under helgen passat på att komma bort lite från huset. I helgen har jag bland annat träffat en man som lever och jobbar i exil här i Mae Tsot och som är en före detta politisk fånge (satt fängslad i 18 år). Han var en av dem som var med och organiserade massdemonstrationen 1988 i före detta huvudstaden Rangoon då cirka 3000 studenter mördades av militärjuntan. Idag finns det över 2000 politiska fångar i Burma. 1990 iscensatte militärjuntan de första demokratiska paralmentsvalet som vanns av Aung San Suu Kyi, representant för det ledande oppositionspartiet National League for Democracy (NLD). Militärjuntan respekterade inte valutgången trots att NLD fick mer än 80 procent av rösterna. Aung San Suu Kyi sattes istället i husarrest och släpptes nu senast i november 2010 i samband med det senaste valet i Burma. Aung San Suu Kyie är dotter till Aung San som var en av de ledande frihetskämparna mot den brittiska kolonialmakten och som mördades av paramilitära styrkor 1947. Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991.



Idag fyller Aung San Suu Kyi år och här på SYCB har vi bestämt att fira henne och Therese med en avskedsmiddag och lite öl. Underbart. Imorgon är det redan måndag igen, och en ny spännande vecka börjar!




Vi hörs snart igen!